Ingen granskning när den behövs som mest

Professorn som bara fanns i fantasin

Jason Arday var nästan för bra för att vara sann, och det var han inte heller. 2023 blev han omskriven som den yngste svarte professorn i Cambridge-universitetets historia. Berättelsen var att han hade autism och utvecklingsförsening, inte talade förrän han var elva år och inte kunde läsa eller skriva förrän han var arton. Ändå hade han tagit sig hela vägen till Cambridge, tagit examen och gjort kometkarriär – ”för bakom fördomarna doldes ett geni”. Guardian gjorde stort porträtt. BBC gjorde honom till gästredaktör för Today. Medierna hade hittat en ny sedelärande saga och en ny kelgris.

Och när medierna gör det, händer alltid samma sak. Sådant som borde utlöst kontroller och ifrågasättanden förmedlas bara glatt vidare som fakta. Förutom det orimliga i att någon som inte kan läsa vid 18 års ålder, bara några år senare skulle kunna ta en examen och sen bli professor vid världens kanske mest ansedda universitet, så berättade Arday också historier om extrema löparprestationer, utgivna böcker och summor på tiotals miljoner kronor som han skulle ha samlat in till välgörenhet. Problemet var bara att det inte var sant.

De som verkligen avslöjades: journalisterna

Det mest avslöjande handlar inte om Arday, utan hur okritiska journalister, de som gärna talar om sina viktiga granskningar, faktiskt är. Ardays påståenden var fantastiska. Just därför borde de ha kontrollerats. I stället blev de delar av myten och byggde skyddsvallar mot kritiska frågor.

Medier älskar att tala om sin granskande roll när det gäller politiker, företagare och andra makthavare, men aldrig när det kommer till makthavarna de själva skapat. De mediala favoriterna, ”experter” och ”profiler” och ”förebilder” . De som ständigt bjuds in för att ge den objektiva och sakliga analysen, kommentera eller inspirera, men aldrig för att själva ställas till svars.

Arday var en maktperson. Med professortitel och representant för en av världens mest inflytelserika akademiska intuitioner och en offentlig roll med svängdörr till medias plattformar. En person med både institutionellt och medialt inflytande. Just därför borde varje extraordinär merit ha kontrollerats särskilt hårt. I stället skedde det motsatta: ju bättre story, desto större gloria, desto mer okritiskt.

Det hade inte behövts någon underrättelsetjänst för att kontrollera myten som Arday byggde om sig själv. Det hade räckt att ringa några samtal. Universiteten i Ohio och Glasgow, där Arday hävdat att han varit gästprofessor, har avfärdat påståendena som fantasier. Någon registrerad masterutbildning har inte kunnat hittas. Förlaget, som Arday hävdade skulle ha gett ut hans bok har, säger att det aldrig har skett. Och den välgörenhetsorganisation som Arday skulle ha samlat ihop tiotal miljoner för har tillbakavisat hans berättelser.

Det hade inte ens behövts några kontrollsamtal. Det hade faktiskt bara räckt med någon endaste kritisk fråga till Arday själv. Hans historier ändrade form varje gång de berättades. Ena gången hade han sprungit 100 mil på sex dagar. Andra gången var det tolv dagar. Ena stunden hade insamlingen skett till ett vattenprojekt, i nästa så var det sekretess.

Men varför ifrågasätta Ardays påståenden om hur fantastisk han var? En så fantastisk person skulle ju aldrig hitta på.

Klister på piedestalen

När media väl har satt någon på piedestal så sitter han också där. Och när berättelsen om dem krackelerar så övergår media från att inte bara vara okritiska, utan till att aktivt hjälpa till att försvara lögnen.

Historien om Arday följer samma mönster.

Redan våren 2023, kort efter Cambridgeutnämningen, försökte akademikerna Dave Harris och Martyn Hammersley uppmärksamma konstigheter i Ardays vetenskapliga artiklar. De pekade på misstänkta plagieringar, felaktiga källhänvisningar och påstådda underlag som inte kunnat visas upp. Intresset var noll.

På forum och i alternativa medier började fler och fler ifrågasätta den alltmer fantastiska sagan. Användare och granskare utanför den etablerade mediesfären började mejla runt för att kontrollera Ardays berättelser. Ingenstans gick de att bekräfta.

2025 gjorde Jack Grove, verksam på Times Higher Education, en större granskning som han berättade visade på omfattande misstänkt plagiat i Ardays doktorsavhandlingen. Men när han skickade materialet till universitet och försökte få det publicerat så blev det tvärnit. Resultatet blev istället ett varningsbrev från den kända förtalsbyrån Carter-Ruck, och i media kom artiklar om avundsjuka nättroll som hade mage att misstänkliggöra Arday bara för att de inte klarade av att han krossade deras fördomar.

Arday blev inte bara symbolen som motbevisade fördomar, utan även exemplet på rasism. Istället för att följa upp den som framkom, förvandlas media till att bli en skyddmur runt Arday, från granskningar.

2026 lade akademikern Nathan Cofnas upp en lång sammanställning av allt som uppdagats. Det fick göras på Substack, långt utanför de stora redaktionernas vanliga flöde. Han lade fram dokument, länkar och jämförelser som gick att kontrollera. Det följdes upp av Retraction Watch, som bevakar forskningsintegritet. Även de visade upp bevis som tydde på omfattande plagieringar.

Sanningen om Arday gick inte längre att förneka. Och då, först när sanningen om Arday redan var allmänt känd, så valde etablerade medier som Telegraph och Guardian att skriva.

Först när människor utanför mediesfären ställt de kritiska frågorna, först när deras ifrågasättanden inte kunde avfärdas och slutligen inte heller kunde ignoreras. Då såg man till att pliktskyldigt publicera vad som redan varit känt sedan länge. Naturligtvis som om det vore nya uppgifter som man själv fått fram, och utan att nämna de tidigare okritiska artiklarna. För att sen, utan uppföljningar, snabbt gå vidare.

Mönstret går igen

Arday är det senaste, men inte det mest närliggande exemplet. Det finns gott om dem här hemma i Sverige också. Det mest klassiska är Refaat El-Sayed. Invandraren som ”kämpade sig genom fördomarna” och blev näringslivstopp, chef för läkemedelsbolaget Fermenta. SVT utsåg honom till “Årets svensk”. Men sen så avslöjades allt som lögn, doktorsexamen i biokemi var påhittad. Då hade El-Sayed redan hunnit dra ihop en förmögenhet på sitt kändisskap. Hans påstådda meriter hade inte varit svåra att kontrollera, men återigen hade den perfekta framgångssagan var roligare att berätta än att kontrollera.

Henrik Arnstad är ett senare exempel. Under flera år fick han utrymme som historiker och expert på nazism i alla stora medier, inte minst statliga SVT och SR. Han presenterades som forskare och prisad akademiker, och fick sitta i TV och sprida sina politiska åsikter som om det vore neutral vetenskap. Den offentliga rollen gav direkt makt. Dåvarande statsminister Stefan Löfven, som ville utesluta Sverigedemokraterna från inflytande i riksdagen, använde Arnstads åsikter som forskarbevis för att det var ett nyfascistiskt parti .

Sen uppdagades att Arnstad aldrig ens tagit någon historieexamen. Det var den alternativa nyhetstidningen Fria Tider som stod för avslöjandet. Det var inte mer avancerat än att de bara gjorde en sökning i Registrator, universitetens fria och offentliga register. Det är något man kan tycka att Public Service, som då fick 7,21 miljarder årligen i statligt stöd, också borde ha klarat av.

Ett annat exempel är Linnéa Claeson, medias favoritfeminist sedan hon började lägga upp bilder på Instagram av meddelanden som hon sa sig ha fått av trånande män som kallade henne sexig gudinna, tillsammans med hennes dräpande svar. Förklaringen till detta löd ungefär att en kvinna som hon själv minsann måste få vara snygg utan att behöva störas av raggande män hela tiden.

Linnea Claesson blev medias gunstling, och som vanligt när det sker, så uteblev det kritiska förhållningssättet. Ingen ifrågasatte det rimliga i att hundratals män, år efter år och trots vetskapen om att de skulle förnedras på Linnéa Claesons instagram, skulle fortsätta skicka underdåniga meddelanden om hennes skönhet.

Offentligheten gav makt. Hon blev Sommarvärd, krönikör, föreläsare, utsågs till goodwillambassadör och hamnade högst på TCO:s lista över framtidens mäktigaste.

Sen kom historier om tio raggningsförsök under en enda promenad, att hon hade fått dickpicks till sin mobil redan när hon var nio (innan det knappt ens börjat säljas mobiler med MMS-funktion). Och hennes krönikor visade sig vara omskrivningar av andras texter. Det uppenbara blev det oförnekbara. Historierna stämde inte.

Både med Henrik Arnstad och Linnea Claeson går mediemönstret igen. Inget ifrågasättande, sen bilda skyddsmur runt andras ifrågasättande och avfärda det som hat, tystnad när avslöjandena inte går att förneka, och när det inte går längre, diskret avpollettering och övergå till att jaga nästa expert och förebild att fylla kolumnerna och studiorna med.

Ingen granskning, inga rättelser, ingen självkritik över vem man gett auktoritet att forma opinionen.

Makten finns hos dem som aldrig ifrågasätts

De makthavare som borde granskas mest, är ironiskt nog de som inte granskas alls. För de största makthavarna är inte företagare, myndighetsanställda eller politiker. Deras makt är begränsad till deras organisation, och åtminstone när det gäller företagare och politiker vet alla att de talar i egen sak.

De som däremot formar opinionen, i förläggningen samhället, är istället de som aldrig bjuds in för att ställas till svars. Det är de som istället sitter med i egenskap av att vara experter, forskare, sakkunniga, profiler… faciten. De som ska ge den ”objektiva analysen” och ”förklara situationen” och berättar vad ”forskningen visar”. Och det är de som är med som ”förebilder” och ”inspirationskällor” och får tala fritt som sin världsåskådning (och sina föreläsningar, kurser och sin nya bok).

Det är makthavarna.

Så… Vad har de för agenda? Vad har de för egenintressen, politiska eller ekonomiska? Vart kommer deras titlar från, är det bara något de kallar sig själva eller är det någon mer, och i så fall vem? Stämmer deras meriter? Och om de alls finns, är det förtjänta? Vad har de för bakgrund? Stämmer deras berättelser? Kort sagt. Uttalar de sig med sådan verklighet auktoritet som de utger sig för att ha?

Det är frågor som inte ställs. För när journalister hittar en expert eller förebild som passar den egna övertygelsen, då räcker det som sanningskontroll. Och än värre. När lögnerna uppdagas, föredrar de att fortsätta skydda sin favorit hellre än att medge att de inte varit de ifrågasättande journalister de framställer sig som. Det gör dem till de största charlatanerna av dem alla.