Ny media, gamla lagar

Nyligen satt den ansvarige utgivaren på barnrättssajten Dumpen i domstol, åtalad för grovt förtal.

För ett tag sedan var det redaktören bakom den invandringskritiska sajten Samnytt som ställdes till svars för samma sak.

Dessförinnan har Expressens medarbetare ställts inför rätta efter att en reporter försökt köpa vapen ”undercover”.

Det gemensamma för de tre rättegångarna, och nästan alla andra liknande, är att det varje gång viftats med utgivningsbevis samtidigt som ordet ”grundlagsskydd” upprepats med högtidlig stämma. Som en magisk ramsa som ska ge amnesti åt alla som uttalar den.

Och mer ofta än sällan låter sig rättsväsendet också övertygas.

När en reporter i Göteborg nyligen polisanmäldes för olaga intrång genom att ha tagit sig in på en företagstomt försvarade han sig med att han bara hade gjort sitt journalistiska jobb. Utredningen lades ner.

När en TV4-anställd åtalades för att ha försökt köpa sex hävdade han journalistiskt arbete. Tingsrätten friade.

Organisationer och företag med databaser över politiska meningsmotståndare eller människors brottsdomar har sedan länge upptäckt att det räcker med ett utgivningsbevis för att kringgå GDPR och förbudet mot åsiktsregistrering.

Med utgivningsbeviset upphävs också förbuden mot att sprida företagshemligheter och sekretessbelagda uppgifter. Istället är det då myndigheterna som drabbats av läckan – sjukhus, militär, polis – som förbjuds att efterforska hur uppgifterna kommit ut.

Den som har kontoret eller hemmet fyllt av bevis på brottslighet, eller kan misstänkas ha olagligt innehåll på sin hårddisk, brukar få finna sig i att polisen vill undersöka detta. Men i samma stund som någon kallar sig journalist blir datorer och lokaler källskyddade och får inte genomsökas.

I så kallade tryckfrihetsmål gäller att en brottsmisstanke inte ens kan prövas av domstolen såvida inte en jury först röstat för det. Ingen av jurymedlemmarna får vara jurist. Däremot är medlemmarna många gånger verksamma i media.

Röstningen sker i hemlighet, motiveras inte och får inte överklagas...

Detta unika svenska system är från början till slut utformat för att den som väcker talan mot ett mediehus ska ha minimala chanser. Redan 1993 konstaterade Europadomstolen att den här svenska ordningen stred mot Europakonventionen (Holm-målet).

Men att kalla sig journalist innebär inte bara juridiska privilegier. Sedan 60-talet är svensk media även statsfinansierad. Inte bara public service utan även den privata. Det är presstöd (numera mediestöd), distributionsstöd, utvecklingsstöd, redaktionsstöd, momsreduceringsstöd... och lika många andra stöd. Totalt går runt fyra miljarder av den årliga statsbudgeten åt detta. Det motsvarar tio tusen genomsnittliga skattebetalare som arbetar heltid bara för att bekosta privata, oftast förmögna ägares, medieföretag.

En vän av ordning vill kanske påpeka att staten brukar subventionera andra företag också, för att skapa arbetstillfällen och så vidare. Men det här är något annat. Det här är inte fråga om några gröna omställningar, start-ups eller landsbygdsatsningar. Det är finansiering av en redan etablerad bransch, med företag från före sekelskiftet, som bekostas av staten som om de vore samhällsbärande institutioner likt kollektivtrafik, skolor och ålderdomshem. Det finns ingen annan del av privat sektor som behandlas på samma sätt.

Med tanke på hur media särbehandlas är det inte konstigt att de som titulerar sig som journalister också har fått hybris. Att Journalistförbundet nu kräver att reportrar ska undantas från fotoförbud vid hemliga anläggningar. Att TV4 krävt att deras kontor ska klassas som skyddsobjekt. Att krav ställts till riksdagen om att brott mot någon med titeln journalist ska betraktas som extra allvarliga och prioriteras före brott mot andra yrkesgrupper. Allt med argumentet att journalistik ska åtnjuta samma särbehandling som myndigheter eftersom den fyller samma viktiga samhällsroll som myndigheter.

Samtidigt som särrättigheterna och privilegierna är många, finns däremot i omvänd riktning inte några som helst särskilda skyldigheter för den som kallar sig journalist.

När det gäller andra yrkesgrupper med utökade befogenheter är dessa också alltid förenade med utökade krav. Den som ges rätt att utöva makt, vare sig det är en polis, lärare eller en kronofogdehandläggare, har också alltid förpliktelser därefter. Att vara neutral, öppen, korrekt, lämplig och proportionerlig. En myndighetsutövare måste alltid kunna motivera sitt beslut, måste redovisa sitt underlag, kan alltid få sitt avgörande överprövat och kan alltid hållas ansvarig.

För journalister finns inga motsvarande regler. En journalist behöver inte förklara sig, inte motivera sina påståenden eller sina databaser, inte redovisa sitt underlag, inte vara neutral, inte ens hålla sig till sanningen. Det finns inga lagliga hinder mot att en journalist rent av ogenerat ljuger om han eller hon så vill, vare sig av politisk övertygelse eller personliga intressen.

Det finns heller inga lämplighetskrav. En journalist behöver inte, till skillnad från en lärare, domare eller läkare, ha en legitimation eller en specifik utbildning. Journalistik är en titel som står fri för vem som helst att göra anspråk på, och den kan aldrig dras in.

Medan övriga branscher regleras av Transportstyrelsen, Finansinspektionen, Jordbruksverket och Livsmedelsverket är mediebranschen så kallat ”självreglerande”. Vad detta betyder i praktiken är att de medier (som själva vill) kan ansluta sig till branschens egna prövningsnämnd. Och den nämnden kan ibland, men väldigt sällan, ge ett ”kritiskt uttalande” som den kritiserade kan välja att publicera.... om, vart, när och hur efter eget behag.

I realiteten handlar det alltså om en bransch; med makt som en myndighet, särrättigheter som en myndighet, statlig finansiering som en myndighet och skyddsstatus som en myndighet. Men som samtidigt står utanför alla regler som gäller för myndigheter: neutralitetskrav, öppenhetskrav, proportionalitetskrav, lämplighetskrav. Som står utanför statlig tillsyn och vars beslut aldrig kan överklagas.

Det är något som skevar i detta. Och som mycket annat som skevar beror det på en lagstiftning som skrivits för en annan tid.

Det som ligger till grund för dagens regler, Tryckfrihetsförordningen, skrevs för två århundranden sedan. I en tid då medierna faktiskt var de svagare parterna, som det faktiskt fanns skäl att skydda gentemot makten och storindustrin. Inte miljardkoncerner med PR-avdelningar, advokatteam, plattformar med miljonpublik – och betydligt mer makt än de enskilda lokalpolitikerna och småföretagen de säger sig granska.

Dagens regler härstammar också från en tid då journalistiken också var skyddsvärd.

En tid när lönsamhet krävde en produkt som folk faktiskt ville betala för, inte klickoptimerade rubriker. Då det fanns ett naturligt incitament att skriva korrekt för att bygga bred trovärdighet.

En tid när de tekniska begränsningarna utgjorde en automatisk tröskel mot vem som helst att kalla sig publicist. När det krävde tryckeri och distributionskedjor, och inte räckte med att bara betala ett par tusen för ett utgivningsbevis.

Och även en tid när själva kulturen var annorlunda. När journalist var ett kall för några få, inte ett alternativ för var och varannan 20-åring som tror sig ha något att säga och ”vill påverka”, och lika gärna hade kunnat välja TikTok framför journalistlinjen.

Det som kallas journalistik idag är inte mer sant, neutralt, angeläget eller något annat av det som brukade förknippas med publicistik. Och reglerna måste utgå från en aktuell verklighet, inte från en historisk status. På samma sätt som det minskade förtroendet för mäklarbranschen nyligen lett till ändrade regler måste också dagens lagstiftning gällande media spegla förtroendet som den yrkesgruppen idag förtjänar.

Ordet ska inte begränsas. Det ska vara fritt. Men ordet vare sig behöver eller förtjänar finansiering och särlagstiftning bara för att det kommer från någon som kallar sig journalist.

Svensk medielagstiftning behöver uppdateras. En journalist värd namnet ska klara av att arbeta under samma lagar som alla andra, och producera innehåll som är tillräckligt bra för att klara sin egen försörjning. För en sån journalist behövs ingen särbehandling, och andra slags journalister kan vi faktiskt klara oss utan.